Alla mår bra av att få berätta sin historia

2016 besökte Nora Lorek ett flyktingläger för Sudaneser i Uganda och märkte att en av få saker de kvinnor hon mötte fått med sig på resan var ett slags lakan med färgglada broderier. Dessa lakan, som kallas Milaya, var en del av en hantverkstradition som pågått i generationer. De gav också upphov till ett av de projekt som Nora Lorek är mest stolt och glad över, där hon för National Geograhics räkning fick berätta om dessa starka kvinnor; inte som offer, inte som hjältar – utan just överlevare. Efter det redaktionella projektet startade hon tillsammans med en kollega även upp en ideell verksamhet för att hjälpa kvinnorna att nå ut med och sälja sitt hantverk, ett initiativ som fortfarande pågår.

– Milaya är ett perfekt exempel på varför jag gör det jag gör. Det är viktigt för mig att se att det jag arbetar med kan göra skillnad. Att bilderna kan ge andra hopp och att jag kan bidra med något till dem jag skildrar, göra något tillsammans med dem, inte bara ”ta” mina bilder och åka hem. Då känns all nedlagd energi och obetald arbetstid meningsfull.

Nora Lorek, som vunnit många priser och haft uppdrag för stora internationella tidningar och uppdragsgivare, understryker att det viktigaste för henne är att uppdraget känns rätt. Och att en bildenkät fortfarande är bland det bästa hon vet.

–Det är så kul att ha en anledning att få gå ut och börja prata med vem som helst på gatan. Att jag sedan i olika uppdrag får chansen att skapa något visuellt spännande utifrån mina möten är en bonus. För mig blir det ett sätt att dela min upplevelse genom mina bilder och mina texter, att låta andra få se och känna lite av det som jag sett och känt.

Varför fotojournalistik?
Noras önskan om att göra skillnad och hennes höga krav på sig själv – ”Det finns alltid mer att göra, alltid fler frågor att engagera sig i” – gör att hennes schema rymmer många intressen och ideella engagemang även utöver flyktingfrågan. Hon är fackligt aktiv och föreläser ofta, gärna om fotografers rättigheter. Varifrån kommer då nyfikenheten och drivkraften?

–Båda mina föräldrar är journalister i botten, så det är kanske inte så konstigt att jag valt den här banan, även om jag var inne på matematik och naturvetenskap från början. Jag insåg att det här var rätt väg för att få vara kreativ, stilla min nyfikenhet och pusha mig att prata med främlingar när som helst om vad som helst.

Noras uppväxt var fylld av en mängd olika intressen, det handlade om allt från musik till sömnad och engagemang i olika föreningar. Kameran blev en gemensam nämnare och ett sätt att kombinera alla intressen. Hon menar att bilden och bildjournalistiken har många unika styrkor.

–Bilden är så universell. Du behöver inte ha en hög utbildning, en exakt kulturell förståelse eller kunna ett visst språk för att kunna ta till dig en bild. Det gör att man kan nå många fler med bilder. Och så tror jag att vi alla mår bra av att bli sedda, att få berätta vår historia, och där kan bilder möjliggöra perspektiv vi annars aldrig fått ta del av, oavsett om det gäller en bildenkät på gatan eller en människa som har flytt sitt hemland.

Inte så enkelt som det ser ut
Nora Lorek har fått många positiva tillrop av gamla kursare och bekanta som imponeras av de kunder hon arbetat för. Vad många inte vet är att statusfyllda kunder inte nödvändigtvis leder till en rimlig inkomst. Ofta är det tvärtom så att de uppdrag som anses statusfyllda är de som ger sämst betalt, men ändå är förknippade med stora prestationskrav och stress.

Det är exempelvis stor skillnad mellan att jobba med svenska och utländska arbetsgivare, det är betydligt sämre villkor internationellt. Eftersom Nora är fackligt engagerad vill hon egentligen inte bidra till att dåliga villkor kan upprätthållas, även om det är utanför Sverige.

–Men det är ett dilemma för när jag har något jag brinner för, och en berättelse som jag vill nå ut med så mycket som möjligt, då har ju de större internationella tidningarna överlägset bäst räckvidd. Och de jobben bidrar även till nya uppdrag i Sverige.

Hon berättar att arvodet för en hel dags arbete för en internationell bildbyrå kan ligga på 500 dollar, oavsett antal bilder som byrån får, och 275 pund för en brittisk dagstidning. Med den sortens betalning blir det viktigt att känna att sammanhanget är rätt, dels för berättelsen och dels att det ska kunna leda till nya projekt.

I Sverige varvar hon frilansuppdrag med kortvikariat för att få det att gå ihop, men när pandemin slog till förlorade hon uppdrag värda 400 000 under ett år. Att hon klarat sig någorlunda bra jämfört med många kollegor, trots att hon inte kunnat ta ut mer än 10 000 i lön under pandemin, menar hon beror på att hon prioriterat bort mycket annat i livet.

– Jag lever väldigt billigt: jag har ingen familj, bor i en etta och innan jag fick den flyttade jag runt och var inneboende under många år. Jag började också spara tidigt och de pengar jag lyckats lägga undan har gett mig en trygghet.

Nora menar också att hon är privilegierad som fått både priser och stipendier genom åren, men eftersom de inte räknas som inkomst är de sällan pensionsgrundande och ligger inte till grund för sjukersättning. Inte heller de bidrag som man kunnat få under pandemin räknas som inkomst, ett problem för de mottagare vars sociala trygghet försämras.

Svenskar är både bra och dåliga på upphovsrätt
Den digitala omställningen har gjort att bilder, ofta skyddade bilder, blivit allmängods i många sammanhang på Internet. Som upphovsrättsinnehavare kan det vara svårt att ha koll på om ens bilder ”lånas” och många användare vet inte riktigt vad man får och inte får göra.

Även Nora Lorek har märkt av den utvecklingen och hennes bilder dyker ofta upp i olika sammanhang utan att hon blivit tillfrågad. Hon har blivit luttrad med tiden och tycker ofta inte att det är värt att lägga energi på att kontakta alla mindre aktörer.

–Däremot tycker jag att det är viktigt att höra av mig till större institutioner som borde veta bättre, för att försöka påverka deras beteende. En annan vanlig situation är att företrädare för olika sidor hör av sig och säger sig vilja lyfta mig och mina bilder, men där det blir tydligt att de mest är ute efter gratis innehåll, då säger jag alltid nej. Det är avgörande att fotografers rättigheter respekteras om vi ska kunna överleva.

Hon berättar dock också att de tidningar och myndigheter hon haft kontakt med i regel sköter sig.

–Men det händer ofta att ett jobb för en tidning sedan dyker upp i flera andra tidningar och det kan förvåna mig innan jag inser att de har samma ägare. Det är inte alltid lätt att följa bilderna genom ägarstrukturer och avtal. Men då får man som fotograf vara duktig på sin IR-rapportering* för att ändå få en viss ersättning för en bred användning.

Det finns också positiva föredömen som Sundsvalls kommun, där Nora tog bilder för kulturhuset Kulturmagasinet under studietiden.

–Vi skrev då ett avtal som var på årlig basis, och de hör fortfarande av sig varje år på eget initiativ för att förlänga. Det är så fint att de inte bara fortsätter använda bilderna och tänker att jag inte kommer bråka om arkivbildsersättning.

Läs mer om Nora Loreks projekt på noralorek.com.
Följ Milayaprojektet här.
* IR-ersättning kan sökas av bildupphovspersoner som är publicerade i böcker, tidningar och tidskrifter som är utgivna i Sverige.

Fakta: Förnybar kunskap och kultur
Bonus Copyright Access tecknar avtal som ger skolor, företag, organisationer och myndigheter tillstånd att under vissa omständigheter dela och kopiera verk från hela världen vad gäller texter, bilder och noter. Vi är inte vinstdrivande och vårt uppdrag kommer från 14 av Sveriges största intresseorganisationer för kulturskapare. De ersättningar som kommer in från våra avtal går tillbaka till dessa organisationer och fördelas sedan vidare till rättighetsinnehavarna. Med en licens från Bonus Copyright Access bidrar skolor, företag och organisationer därför till förnybar kunskap och kultur.

Läs mer om det kulturella kretsloppet.