”Madam Copyright” tror helhjärtat på kulturens värde

– Jag brukar ofta fråga människor om de tycker om att läsa böcker, lyssna på musik eller se på film. Det gör nästan alla, och ändå tycker de att upphovsrätten känns krånglig och trist. Då påminner jag dem gärna om att upphovsrätten är den kreativa industrins ryggrad! Det är självklart att de som har skapat eller investerat i kreativa verk ska få betalt. Professionella konstnärer är ju vanliga människor precis som vi, de har också räkningar att betala. Och vill vi ha nya produkter och tjänster på marknaden, skall utgivarna få ersättning för sina investeringar.

I kategorin ”vanliga människor”, sticker Tarja Koskinen-Olsson ändå ut som en uppskattad profil inom kollektiv förvaltning. Alltså den modell som också Bonus arbetar med. Sedan 70-talet har hon varit drivande i utvecklingen på området, bland annat som vd för den finska upphovsrättsorganisationen Kopiosto och som ordförande i den internationella samverkansorganisationen IFRRO (The International Federation of Reproductions Rights Organisations).

En branschkontakt på Linkedin beskriver henne som en ”internationell copyrightlegend”. Själv beskriver hon sig som en jordnära teknokrat – en sådan som får saker gjorda.

Men att det var just det här hon skulle vika sitt liv åt, var inte givet från början.

Från assistent till chef

Tarja Koskinen-Olsson från Tammerfors hade precis utbildat sig till civilekonom och behövde ett jobb, när upphovsrättsorganisationen Teosto (den finska motsvarigheten till Stim) sökte en administrativ assistent. En anhörig påpekade att ”komponister är bra karlar”, så hon tog anställning där.

– Jag kom till en organisation som var synnerligen gammalmodig. I likhet med många andra verksamheter inom samma område, uppfattade de sig som helt unika. När jag påstod att de bedrev en ekonomisk verksamhet, mötte jag en del motstånd, minns hon.

Till en början hade Tarja inte den minsta uppfattning om vad upphovsrätt var för något. Men hon styrde raskt upp organisationens budget och det dröjde inte länge innan hon blev ekonomichef.

Det var en lärorik tid och så här femtio år in i matchen kan hon konstatera att komponister – såväl män som kvinnor – är stimulerande att jobba med.

– Kreativa människor är intressanta överlag. Jag har aldrig ångrat att jag ägnat mitt liv åt att bevaka deras intressen. Det är väldigt givande att ha ett så värdigt syfte. Jag känner mig privilegierad, säger hon.

Stred för avtalslicenser
Från 70-talet stred Tarja för avtalslicenser – möjligheten att kollektivt förvalta kulturskaparnas och förläggarnas rättigheter, så att deras material kan användas på ett smidigt sätt i exempelvis utbildningssyfte.

– I början möttes vi av väldigt stor skepticism. Det tog flera årtionden innan avtalslicenserna godkändes inom EU-lagstiftningen. Jag minns att jag förklarade upplägget otaliga gånger i olika instanser. Vid officiella sammanhang hade jag alltid med mig en rättighetsinnehavare, eftersom beslutsfattare bör höra från dem det berör.

Teknologins påverkan

I backspegeln kan hon också se tillbaka på en rad olika medieteknologiska framsteg och rättighetsdebatterna som följt i deras kölvatten.

Under 1980-talet var videokassetterna en het potatis, bland annat i förhållande till skådespelarnas rätt att få betalt för spridningen.

– Jag satt i ett antal möten med filmproducenten Jörn Donner och hotade med polisanmälan om han inte betalade sina skådespelare. ”Filmerna är dina, men inte skådisarna”, sa jag till honom. Till slut gav han med sig.

– I början av 70-talet, när kopieringsapparaterna blev vanliga, tyckte förläggarna att de borde förbjudas – de störde ju deras affärsverksamhet. Det var likadant med fildelningen av musik, när Napster kom 1994.

– Filmproducenterna å sin sida tyckte att det var synd för musikproducenterna, men fildelningen skulle ju aldrig drabba dem, eftersom filmfilerna var så stora, minns Tarja och fortsätter:

– Det här är bara exempel på att det inte går att förbjuda en teknologisk utveckling. Det samma gäller AI. ”Use it or lose it”, hävdar jag.

Upplärningen av AI

Tarja påpekar att EU redan har gjort en inskränkning i upphovsrättslagen när det gäller text- och datautvinning, som innebär att man inte behöver avtal med rättighetsägarna, såvida de inte specifikt meddelar att deras verk inte får användas i dessa processer. Nu gäller det att vara rådig i diskussionerna om materialet som AI-systemen tränas på, menar hon.

– I upplärningen av AI vill man gärna använda all världens upphovsrättsskyddade material. För att undvika en eventuell inskränkning i upphovsrättslagen, kan rättighetsinnehavarna erbjuda frivillig licensiering, såsom tidigare otaliga gånger i fråga om ny teknologi.

Bygger infrastruktur

Sedan 2003 lever Tarja i lilla Ystad med den stora världen inom räckhåll. Via NORCODE (Norwegian Copyright Development Association) och andra organisationer, undervisar hon kollegor i uppbyggnaden av upphovsrättslig infrastruktur i Asien och Afrika. Det är i det sammanhanget hon har fått smeknamnet ”Madam Copyright”. Hon är också en flitigt anlitad internationell rådgivare.

En person som hon själv brukade fråga till råds var maken Henry Olsson, inflytelserik immaterialrättsjurist och domare.  – Henry levde ett rikt liv och jobbade fram till målsnöret. Tre dagar innan han dog, skickade han sin sista artikel till den nordiska tidskriften NIR, berättar Tarja.

Något hon verkligen uppskattade med Henry, var hans förmåga att beskriva juridiken så att en vanlig människa kunde förstå.

– När jag började jobba inom det här området, så sa många experter till mig att upphovsrätten ingår i ett grumligt rättssystem. Vem sjutton vill lyssna på det? Nej, det är vår skyldighet att göra det lättförståeligt för folk och att skapa en acceptans för det de gillar. Finns det inte tillförlitliga system för ersättning till kulturskaparna och rättsinnehavarna, så kan vi heller inte vänta oss någon kultur. Och utan kultur vore livet mycket torftigt.